Välkommen
Det jag visar här handlar mindre om motiv och mer om uppmärksamhet.
Om hur ljus, tid och begränsning kan förändra hur vi ser det som annars passerar obemärkt.
Min praktik rör sig nära det som ibland beskrivs som materiell agens – tanken att material, platser och ting inte bara är passiva bakgrunder, utan aktiva medskapare av mening. Jag är dock mindre intresserad av teorier än av mötet: vad som händer när man stannar, riktar ljuset snett och låter ytor svara.
Jag kallar detta för empatisk materialitet. Inte för att material känner, utan för att jag försöker möta det med lyhördhet. Sprickor, slitage och tomrum läses som spår av process snarare än som brister. Bilderna försöker inte förklara världen, utan justera villkoren för hur den kan ses.
Det är i detta sammanhang dessa projekt har vuxit fram.
Vem är Staffan Ehde?
Jag är fotograf, berättare och visuell nörd – med ett långt och krokigt förhållande till bilden.
Det började tidigt, i mörkrummet som tolvåring. Några år senare tog det nästan slut, när livet drog åt andra håll. Och så började det igen, plötsligt och oväntat.
Under en promenad med kameran över axeln exploderade en lägenhet framför oss. Instinktivt tog jag upp kameran. Dagen efter fyllde bilderna ett uppslag i Göteborgs-Posten. Jag var fast igen.
Som tonåring arbetade jag med teater, projektioner och rörelse. Senare utbildade jag mig på Brooks Institute i Kalifornien (Bachelor of Arts 1979–1984), gick från stillbild till film, arbetade som nyhetsfilmare för NBC, fortsatte på SVT och startade därefter produktionsbolaget Metafor Media. Under många år producerade vi film, event och interaktiva projekt i stor skala.
Efter millennieskiftet förändrades både världen och mina prioriteringar. Jag startade om, drev innovationsbolag och seglade så småningom jorden runt med min familj under tre år. Under den resan tog jag ett avgörande beslut: jag skulle inte filma. Jag skulle återvända till stillbilden.
Stillbilden – igen
När vi kom hem 2015 tog arbetet fart i ett lugnare tempo. Min fru Ellinor, konstnär och forskare, ställde ut sina målningar. När en plats öppnades i en samlingsutställning 2019 föreslog hon att jag skulle delta. Jag visade porträtt från Stilla havets övärld. Responsen var oväntad – och något förändrades.
För första gången började jag ge mig själv uppdrag.
Ett nytt spår tog form, inspirerat av idéer om memer och replikatorer. Även det avbröts – denna gång av pandemin. Men i pausen hittade jag ljuset. Jag fördjupade mig i ljusmåleri, inspirerad av Harold Ross och hans sätt att skulptera fram form snarare än att belysa den. Jag gick i lära och började arbeta långsamt, medvetet och med stor restriktion.
Det är det du ser här.
Nybörjare, fortfarande
Trots ett långt yrkesliv betraktar jag mig som en nybörjare som konstnär.
Inte av blygsamhet, utan av nödvändighet.
Att arbeta konstnärligt för mig handlar om att inte veta i förväg. Om att lyssna snarare än att leverera. Varje bild är ett försök – ibland ett svar, ofta en fråga.
Jag tar inte bilder.
Jag gör dem.
