Ruinens Brant
Empatisk materialitet
När jag möter ett förfallet torp uppstår ofta en stark känsla, men sällan en tydlig berättelse. Förfallet talar inte i minnen eller kronologi. Det talar i spår, i det som saknas, i det som håller på att upphöra.
Ofta räcker inte fotografiet till. Bilderna beskriver platsen, men inte det som väcks i mötet. Kameran vill visa form, medan det jag upplever är ett tillstånd.
I den här bilden kunde jag arbeta med ljuset som ett svar snarare än som belysning. Genom att välja vad som fick träda fram, och vad som fick förbli i mörker, blev det möjligt att visa något annat än ruinens helhet: dess kvarvarande intention.
Det var viktigt att låta ett varmt, nästan hemtrevligt ljus finnas kvar, trots att taket knappt längre existerar. Inte som ironi, utan som en påminnelse om att idén om hem kan leva vidare i materialet, långt efter att strukturen börjat falla sönder.
Empatisk materialitet handlar inte om att tillskriva ting känslor, utan om att möta material med lyhördhet. Att läsa sprickor, lutningar och tomrum som spår av liv, snarare än som brister.
Bilden visar inte ett hus.
Den visar något som fortfarande håller ihop, trots att det är på väg att försvinna.
